Hösten kommer och även sjalarna :)
Snäckskalssjal 135 från vinge till vinge. Och 65 cm från nacke och ner. Och 10 cm fransar
Döskallesjal ca 220 x90 cm och 10 cm frans, till Åsas födelsedag 27 oktober ( 27 år)
Kärleksknutssjal i solgult ca 180 cm från vinge till vinge och 9o cm från nacke och ner. Och 10 cm frans.
Ja nu har helgens stora begivenhel " Oktobermarknade" varit. Och vi kan se fram mot julen. Men jisses vilket busväder det var på marknade. Har aldrig skådat liknande. Men en sol földe mej ständigt. Lilla Elvira har varit här i helgen. Och mamma Bettan och Min pojk, Pappa Niklas <3. Och det har varit fart dagarna i ända. Och jag tycker det blir en sorglig tomhet när de åker hem till sig. Bara att genomlida en sån dag, för tack gode nån, att det finns Skype. I går 27/10 fyllde vår dotter 27 år. Och minnen från den allra första dan, spelas upp varje år. En lyckans dag. I år var hon inte med hemma, på sin födelsedag. Men det gick att råda bot på. Niklas ringde upp henne och på med högtalarfunktion. Och vi sjöng och hurrade så högt vi kunde. Elvira tog ett enskilt samtal med Åsa efter det.
Sen ringde vi på Skypen så Elvira fick se Åsa. Blygt tittar hon liten underifrån, men hon showade och till slut vinkade hon och sa hej då. Tack för nutidens teknik.
Och min sommar och höst har bestått i att virka och sticka för allt vad garnet håller. Och här är min sjalkavalkad. Några av dem i a f .
Och här kommer Niklas beställning. En fuskolle som han hade idéer om. Och det resulterade i en alldeles egenkomponerad tröja utan ärmar. Måtten fick jag av att han lämnade en t-tröja här när han var här i våras. Och han blev nöjd :) Jag fick dock göra om halskragen då den var lite stor. Stfrumpona stickade jag kvällarna innan de kom. Oktobermarknaden för oss, när ungarna var små, var alltid at vi sa till Niklas att ta på sej så han inte frös. Liten och tunn som han var, tog han på jacka, men ville aldrig ta på vantar och mössa. Så vart år som vi kom dit, blev det alltid nya vantar, för naturligtvis frös han. Så i år stickade jag strumpor. Var tvungen ( eget tvång ) att brodera in 119 på tå också. Som en påminnelse och ett internt skämt. Han förstod inte först. Men sen skrattade vi gott åt det. Det där minnet ;)
Nåväl, nu är huset tomt igen och jag kikade på filmerna jag spelat in på deras lilla Elvira , från helgen. Tur att det finns telefoner som kan backa upp saknaden av både stora och små.
Och vet ni, jag får ta och sätta mej och knevla på på nya projekt. Har börjat med litte glitter och glamor. Men det pratar vi inte mer om nu. Kanske dyker det upp i nästa inlägg av denna lilla pysselkorg. Så håll ögon och öron öppna. För nu är jag så oregelbunden så en livspeacemaker hade vart nått att satsa på.
Vi ses snart igen
Kram Eva B
Kommentarer
Trackback
