Och här är Maja med ugglemössa och skidmössa på. Hennes ansiktsutryck när hon känner nått, oavsett glädje eller ledsamhet, går inte att ta miste på. Ja, hennes och Alvas glädje gick inte att ta miste på i går. Så visst får det bli några fler mössor att leka med. Så det blir till att rota i mönster mellan de olika projekten som är i gång i skrivandets stund. För oj vilken glädje som spred sej, även i mej. Det bästa med de små ungarna är ju att inget är konstlat. Allt är så äkta och så precis, så de känner. Och den vetskapen ger så fantastiskt mycket tillbaks, när jag känner de små goa varma armarna som kommer runt min hals från dessa små älskade ungar. En kram full av kärlek. Och precis samma känsla bubblar upp i mej när Elvira, efter flera månader kommer och kryper upp i mitt knä, och man känner värmen innan hon somnar, eller vilar lite. Battarieladdning bättre än något.