Tant Sofia i den hårda världen

Hej
Ett år har snart gått. Och jag har längtat att kunna börja skriva här igen. Så mycket som händer, både tråkigt och sånt som är roligt. I skrivandets stund, sitter jag med foten i bandage. En liten operation är gjord, och om några veckor kan jag gå som vanligt igen. Så tacksam att vi har den vård som trots allt fungerar så bra, trots nerdragningar och pengabrist. Personalen är guld värd.
Men jag är tacksam över det liv jag lever. Jag har så fina människor omkring mig, alltid mat på bordet i ett varmt och kärleksfullt hem. Vännerna och min lilla fina familj är mitt liv. Och vi älskar när barnbarnen och ungarna kommer hem. 
Jag kan inte sluta att uppskatta mitt liv, när jag ser och förstår att det finns de som inte har något. Jo, de har något, en stark tro på livet, fast det är hårt. 
Jag är med i en grupp som handarbetar och samlar överflöd från det egna livet, för att ge en liten lättnad hos dem. De fantastiska människorna som är på plats, ser till att spridningen av insamlade kläder, hantverk och nödvändigheter kommer så många till del, som möjligt.
I o m gruppen kommer jag i "kontakt" med Tant Sophia. Hon påträffas på byns soptipp, samlande sopor för att överleva. En av de människor som hjälper på plats, skriver: ( jag har fått tillåtelse att lägga ut detta av denna fantastiska människan):

"Det var svårt att somna i natt. Jag tänkte på de krakar som går på soptippen utanför deras stad och letar mat och något varmt att ha på sig.

Mest ont gjorde det i hjärtat när jag såg en gammal dam .

Krökt rygg och med en käpp som hon gick och petade i soporna med.

Hon hade sockor på sig och badskor. En gammal sjal runt axlarna.

Jag frågade henne om hon inte hade någon mat alls.

….. lilla flicka min pension som är så liten räcker bara till de kommunala avgifterna, det är så svåra tider nu…..

Jag frågade om hon kunde stanna c.a 20 min till så skulle jag komma i gen.

Vi var tvungna att åka fem gånger med sopor till soptippen.

Jag plockade i hop en vinterjacka efter min egen mamma som gick bort för fem år sedan,

raggsockor ett par läderstövlar med fårskinn inuti. mössa en varm tröja och två varma sjalar.

Sedan plockade vi ihop mat i en kasse, bröd, smör, kompott, gurka, tepåsar, socker m.m.

Kvinnan var kvar när vi kom, jag var rädd att hon hade gått därifrån,

Jag gav henne det som vi hade plockat i hop och vi frågade om vi kunde köra henne hem.

Det var en bra bit bort hon bodde i ett ruckel.

Vi frågade om hon hade gått hela vägen till soptippen och det gör hon varje dag sa hon.

En kvinna som har jobbat i hela sitt liv, har mist sina barn och sin man i sjukdomar går på soptippen för att överleva.

Hon var djup tacksam över det hon fick och idag ska jag åka med en filt och ett tjockt täckte till henne.

Vi kommer att titta till henne med jämna mellanrum och hjälpa henne så gott vi kan.

Fy vad jag mådde dåligt när jag kom hem .

Jag kunde inte somna och har vaknat flera gånger i natt och tänkt på henne.

Jag tar inga bilder på varken de fattiga barnen eller de äldre.

Det är ingen attraktion och de har det svårt som det är

Tant Sofia är 80 år ."

 

 
Och det är bara en, av många svåra livsöden som kantar vägen. Vi kan göra vad vi kan. Möjligheter att bidra med vårt överflöd av kläder och annat som bara finns i våra liv. Kylan kommer, och de hus som många bor i är både dragiga och svåra att hålla kvar värmen i. Ved och gas är lyx.
Galor för insamlingar i all ära, men här kan vi följa vägen för de gåvor som så många försöker få ihop. Och att kunna bidra utan att stora delar går till förvaltare eller andra kostnadstyngande hanteringar, känns fantastiskt.
Jag stickar mycket. Vänner önskar och jag är glad att handarbeta. Ibland passar sakerna mindre bra. Då är det ju helt fantastiskt att jag kan skicka det vidare. Inget blir liggande, eller slängt. Ett ekosystem som gagnar i flera led.
Den lilla stugan får symbolisera den lilla gummans hem. Kanske är det förskönat. Jag vet bara av historien, att hon bor i ett rucket. Hon har fått hjälp att få tätat det. Och man har bjudit in henna att fira de stundande helgerna på det hem, som jag, och andra stickar till. Så underbart för henne och dem alla.
Så när julen kommer, så kommer jag vara, om möjligt, mer tacksam och lycklig för det jag har. Jag kommer krama mina barn och alla barnbarn, och finnas där för att alla ska få den fina upplevelse av livet, som vi alla vill ha. Vi har ett liv, det vill vi minnas med glädje, den dag vi själva sitter krumma på ett hem någonstans i världen. Ett hem som ger oss det vi vill ge alla <3 ett värdefullt liv <3 Var vi än befinner oss i livet 
Kram Eva B
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Pysselkorgen

En liten korg, med blandning av handarbete, recept och livsfunderingar. En alldeles vanlig liten öppen dagbok från mej till dej . Och jag blir väldigt glad av ett tecken från just dej, som läser här. Så välkommen till mej <3

RSS 2.0